Ja, så löd frågan jag tämligt nyligen ställt mig själv, vidare är det just den frågan som jag empiriskt tänkte försöka bena vidare i och samtidigt här på bloggen dela mina tankar och umbäranden.
När man är snart 50 år fyllda, finns det då chans att lära sig spela schack?
Hur kommer det sig att man ställer sig just den frågan? Ja, för undertecknad bestod startskottet i att jag och min yngsta dotter gick förbi ett gigantiskt schackspel på semestern (ni vet et sånt där som är flera meter x flera meter stort och där rutorna är färglagda direkt på betongplattorna) och hon ville genast spela detta stora spel. Min initiala reflexmässiga och något förvånande tanke var "Nej, vi lägger oss vid poolen istället", men tack och lov kickade pappa-algoritmen genast in och min mun svarade "Ja självklart gumman!".
Det höll nästan på att resultera i en pinsam situation då jag fick gräva i mina djupaste minnesvalv för att komma ihåg hur pjäserna skulle stå. Efter några minuters stökande med uppställning av de stora pjäserna så var det äntligen klart, då jag hörde min fars röst eka någon gång från barndomsåren "Vit Dam På Vit Ruta" .. Ah, just det, så var det ja! Jag tackade för mitt inre min far för den minnesvärda meningen samtidigt som jag upprapade densamma för min dotter. Det kändes faktiskt lite gött att skicka denna arvsvunna information vidare, min dotter mest tycktes dock mest irriterad över att behöva flytta om alla pjäserna som nyss stått så vackert uppställda.
Efter schackmatchen så väcktes ett minne till liv. Ett minne hur vi syskon på nittiotalet under en kort men intensiv period spelade en herrans massa schack. Brorsan hade valt schack som extra ämne sista året på gymnasiet och helt plötsligt stod en klocka och bräde uppställda i vardagsrummet för jämnan. Vi spelade schack när kompisar kom förbi, när brorsans kompisar kom förbi eller när ingen alls kom förbi utan man bara behövde fördriva tiden med någonting. Ibland smög vi in i universitetets datorsalar där jag läste för att spela matcher online.Vi åt, andades och levde schack under denna period. Det var en fantastisk tid!
Men precis som i visan "Underbart är kort" blev denna episod tämligen abrupt avslutad, gymnasiet tog slut och brorsan ryckte in i lumpen, många vänner flyttade för att läsa annorstädes och själv bytte jag universitet och hamnade i en ny spännande värld där det fanns en massa andra aktiviteter som tävlade om dygnets timmar. Därmed uppstod en paus i spelandet. En paus på närmare 25 år.
Ni vet hur det är när "livet kommer imellan"? Jovisst, tanken har alltid funnits där att det "vore kul att ta upp det där med aktivitet X igen" - och Vips! så har det gått 25 år.
När då chansen helt plötsligt och utan förvarning uppenbarar sig på en camping i Sollefteå en solig dag då kan man bara sammafatta det så här:
Jag har en möjlighet att åt mina döttrar glänta på dörren till schackens underbara värld - potentiellt en gåva som kan skänka glädje för resten av livet - och samtidigt får jag chansen att själv plocka upp tråden efter alla dessa år.
En bättre anledning kommer aldrig uppenbara sig - det är nu eller aldrig!
Så - nu kör vi! ...om än på snubbliga ben :)
Välkommen till bloggen!
/Jon
Kommentarer
Skicka en kommentar