Som jag skrev i inlägget om "Studie: Bönders expansionslust II" (Se här) så tyckte jag att det var lite lustigt att Nimzowitsch inte nämner promoveringen av bondepjäsen som en viktig underliggande drivkraft till bondens expansionslust.
En teori till detta skulle kunna vara att det sättet att värdera material inte ännu tagits i bruk, man skulle t.ex. kunna tänka sig att det statistiska underlaget ännu var tämligen skralt då det på 20-talet då ännu inte existerade några "Schackdatabaser" i modern mening utan man istället fick förlita sig på publicerade ströpartier från diverse tidsskrifter.
Efter att ha undersökt denna sak närmre har jag dock vederlagt denna teori då jag i Capablancas "Chess Fundamentals" en sektion om just detta. Under pjäsernas relativa värde, skriver han:
".. There is no complete and accurate table for all of them and the only thing to do is to compare the pieces separately".
Vidare skriver han "For all general theoretical purposes the Bishop and the Knigt have to be considered as of the same value, though it is my opinion that the Bishop will prove the more valuable piece in most cases, and it is well known that two Bishops are almost always metter than two Knights."
Sedan berättar han för den hugade läsaren att "En löpare är starkare mot bönder än vad en springare är och i kombination med bönder så är löparen starkare mot ett torn än vad en springare kan vara.
En löpare tillsammans med ett torn är starkare än en springare och ett torn, men en dam tillsammans med en häst kan vara starkare än en dam och en löpare.
En löpare är oftast värd mer än 3 bönder medans en häst sällan är det, och ibland t.o.m är värd mindre än 3 bönder.
Ett torn är värd så mycket som en springare och två bönder eller som en löpare och två bönder.
Två torn är något starkare än en dam och något svagare än två springare och en löpare, och något ytterligare svagare mot två löpare och en springare."
Han fortsätter med att "springarens värde dalar allteftersom pjäser bytes av medans tornens värde på motsatt sätt ökar.
Kungen som är en rent defensiv pjäs under hela mellanspelet blir en rent offensiv pjäs när övriga pjäser har tagits av brädet, och ibland även när det bara finns två lätta pjäser kvar."
Denna värdering av pjäserna känns toppmodern och skiljer sig i princip inte alls mot hur dagens litteratur beskriver värderingsförhållandena. (Förutom att Capablankas beskrivning är betydligt utförligare och mer nyanserad är siffertabellerna som brukar radas upp i dagens nybörjarböcker tillsammans med en passus att "värderna är ungefärliga"!).
Med andra ord så var Nimzowitsch med all säkerhet också bekant med denna typ av materiell värdering och sålunda ute efter att definera en helt annan förklaringsmodell!
För att repetera tidigare genomgången information så tillskriver han expansionslusten till de strategiskt relaterade målen 1) Att hämma motståndaren pjäser och 2) Öppna linjer för de (egna) pjäserna samt 3) skapande av kil.
Han ställer upp dessa påståenden i liknande hur en vetenskapsman skapar ett antal axiom som sedan används för att bygga en teori, och ett axiom är den minsta beståndelen i en teori och inte något man behöver rota vidare i.
Nimzowitsch behandling av ämnet, måste jag erkänna, skavde litet grand i mig, "Borde det inte vara bondens möjlighet att promovera som är drivkraften?" tänkte jag. Jag låg och funderade på detta innan jag skulle somna många kvällar innan poletten efter en dryg vecka trillade ner!
Den gode Herr Nimzowitsch förklaringsmodell har en klar fördel mot den rent materialräknande modellen! Den ger ju faktiskt en konkret anledning till varför centrumbönder har större expansionslust än en flankbonde! Antalet linjer som öppnas är större ju närmare centrum bonden är, och på samma sätt kan den hämma fler motståndarpjäser än på flanken! Med ett strikt materiellt förstoringsglas så är alla bönder lika expansionsbenägna oavsett på vilken av de åtta linjerna de marscherar fram.
Jag somande gott den kvällen!
En riktigt klurig farbror
Kommentarer
Skicka en kommentar